Dagens Nyheter – 28 november 1865, sida 2

— Hvilken olycka har ni att meddela mig? O! låt mig icke längre svätva i ovisshet. Tala, i himlens namn, jag bönfaller er derom! Oaktadt Emelie försökte att hålla sig lugn, kände hon sina krafter alltmer och mer försvinna, en iskyla grep hennes hjerta, och det förekom henne som om den strömmade genom hela hennes kropp och utsläckte hvarje spår af lif. Hennes ögon, som förut voro fuktade af tårar, blickade torra och stirraude, och hennes till hälften öppnade läppar blefvo orörliga. Till sist kastade hon sig för fru Dercys fötter, och i det hon knäppte samman sina händer ropade hon med bruten röst: — Han är död? Emelie Richomme hade, under den första restaurationens tid hos sin fader lärt känna en ung man vid namn Charles Vernon, löjtnant vid kejserliga gardet. Från första ögonblicket de sågo hvarandra kände de båda unga en ömsesidig sympathi. Emelies skönhet, hennes utmärkta förstånd och hennes blida karakter, väckte hos Vernon en af dessa starka lidelser, som vara hela lifvet. På sin sida kände den unga flickan, som flera kavaljerer redan förgäfves bragt sin hyllning, att hon hade sett den hennes hjerta skulle älska. Det var icke allenast Charles Vernons yttre fullkomligheter, hans manliga skönhet, hans ädla väsen, som från begynnelsen hade talt till hennes hjerta. Med ett simpelt, ja till och med fult ansigte, skulle den unga löjtnanten likväl hafva utöfvat ett oemotståndligt välde öfver henne. Han var en af dessa menmniskor, hos hvilka de rika känslorna och den upphöjda själen ständigt stråla fram genom det yttre. Det var tillräckligt att se