Dagens Nyheter – 28 november 1865, sida 2

mitt hjerta. Intet hat är evigt och menniskorna skola tröttna att förfölja honom. Om han då kommer tillbaka och fordrar att jag skall hålla den ed som jag gifvit honom, om haus hjerta då är detsamma som förr och han förblifvit trogen under sina lidanden, hur skulle jag då kunna uthärda hans blick, hans förebråelser, jag som icke känt andra sorger in skilsmessans, ingen annan fara iän frestelsen till en ny kärlek. — Det är alltså det som i ditt hjerta skyddar honom mot glömskan; det är den ridderliga karakter, du tror hr Vernon ega, som styrker din hängifvenhet för honom, och du vill förblifva honom trogen, för det att han frälsat sitt lif, och flyktat för sina domare, i hopp om att senare kunna offra dig hela sin tillvaro?... Men om denna skilsmessa skulle blifva evig? — Hvad säger ni? utropade Emelie, lika förskräckt af denna tanke som af den högtidliga ton hvarmed fru Dercy uttalade den sista meningen. — Gud vet att jag ogerna vill bedröfva dig! Hur mycken vänskap jag än har för hr Remond och hur gerna jag än såge denna förbindelse fullbordad, så vill jag dock aldrig tvinga dina känslor. Ja, mitt kära barn, du kan vara öfvertygad om att jag håller af dig. Du förtjemar att vara lycklig, och att du skall bli det är min enda tanke, min högsta önskan. Låt icke vidare mellan oss blifva tal om myndighet och beroende. Du har öppnat ditt hjerta för mig, oeh till lön vill jag nu sönderslita det, en grym nödvändighet tvingar mig och jag är skyldig att säga dig sanningen;