Dagens Nyheter – 28 november 1865, sida 1

— Vi lefva i en sorglig tid, sade fru Dercy då de voro allena, och de som med sina oförnuftiga sträfvanden vidmakthålla denna tidens oro, äro mycket straffvärda. — Jag liksom ni är okunnig om hvilka händelser som orsakat denna förvirring, svarade Emelie och påtog sig en likgiltig min. Men kanhända också att vi icke hafva någon orsak att frukta. Man säger att ingen vecka förgår utan att vi äro utsatta för en eller annan stor fara. Jag begynner nu blifva förtrolig med detta tillstånd, som förut förskräckte mig så mycket, och då ingen af oss mera kan blifva komprometterad, så tror jag att ni gjorde bäst i att taga samma parti som jag och dela min känsla af säkerhet. — Ar du då verkligen så säker, Emelie? — Utan tvifvel. — Du har således det lugn som fordras för att kunna höra hvad jag har att säga dig? — Tala ni blott, svarade Emelie i det hon med en resignerad blick slog ned ögonen. — Har du tänkt öfver det förslag, som jag gjorde dig för några dagar sedan? — Ja, tant. — Hvad är ditt svar? Emelie förblef tyst. — Det vill således säga att du afslår hr Rmonds hand, yttrade fru Dercy. — Jag måste. — Du hatar honom då? — Jag hatar ingen. — Var hellre uppriktig och tillstå att du jlskar en annan,