Dagens Nyheter – 27 november 1865, sida 3

En skål för reprösentationsreformen af riksdagsmannen för Södra Tjust possessionaten C. Rydström, vid de nykomne bondeständsledamöternas sexa för de äldre ståndsbröderna på frimurarlogen i fredagsafton: Det finnes, som vi alla veta och som föregående talare också enstämmigt påpekat, en fråga, som framför alla andra ligger oss om hjertat och är egnad att på detta riksmöte trycka en historisk prägel, Derför, hvad föremål än vår tanke omfattar med vördnadens och tillgifvenhetens dragningskraft, så återkommer den dock snart med allvarets hela styrka till nationens stora lifsfråga. Om den höfves nu icke vidlyftigt tal. Den har länge talat, och den talar i dessa dagar än högre med tusen stämmor från hvarje vrå af riket; den har som en väldig bergsflod öfversvämmat landet, liksom att befrukta det för kommande skördar. Ty för att gifva högre vigt åt folkets representanter, då de uttala dess fria vilja, skickar nu detta folk oss en ädel och kraftig förstärkning, spörjande med den gamla spåqvinnan: Förstån I än, eller hvad ? Lefde vi i en mindre lugn och formbunden tid, så skulle folket kommit sjelft i djupa led och som förr vå allshärjartingen låtit sitt bifall genljuda på sköldarne. Och så skall ingen numera kunna förebära — den stödjepunkten är ej längre hållbar — att icke pätionen gifvit sin mening klart och läsligt tillkänna. Lika öppen och kraftigt uttalad är också konungens och hans rådgifvares. När då Sveriges ridderskap och adel mer än en gång högsinnadt förklarat, att de icke afse egna privilegier oeh interessen, utan lifvas endast af känslan för allmänt väl, så skulle den ej kunna af något annat skäl motsätta sig hvad konung och folk enigt vill, än att de kanske tycka detta icke skulle leda till landets sanna bästa. Men månne ej, när landets vilja ljuder så entusiastisk, när det närvarande representationssättet så enhälligt utdömes, och faran för uppskof är så ögonskenlig, månne ej då den samhällsklass, som genom sitt veto ville göra sitt tycke gällande, i sjelfva verket upphäfver sig till förmyndare för regering och folk och faktiskt säger till dem: Ni förstår ej ert eget bästa! Vi, endast vi, göra det! Man kan ej förutsätta, att i vårt fria land och i vår tid någon samhällsklass tror sig i bildning och anseende vara så upphöjd, att den tycker sig stark nog att påtaga sig ett sådant förmynderskap och de faror, som dermed äro förenade. Faror? Ja! häfderna hänvisa derpå. De vittna huru hvarje tid har sin stora samhällsfråga att lösa, huru hos oss för ett par sekler tillbaka först reformationen och sedan reduktionen var en sådan, samt att ju segare motståndet är, ju längre frågornas lösning uppskjutes, med desto våldsammare kraft framtränga de och öfvergå slutligen till ytterlighet, kanske orättvisa. Jag vågar alltså uttala den förhoppning, att vi stå vid målet för en femtioårig sträfvan och att inom kort, vid den glada tidningen om den stora reformens framgång, ett oändligt jubel skall genomdallra hela Svea land. Och jag uppmanar er, mine bröder, att, liksom till ett preludium härvid, redan i hoppet jubla öfver och tömma ett glas för representationsfrågans lyckliga lösning.