Dagens Nyheter – 27 november 1865, sida 2

MINER NS KRIG RE RAA oförklarligt i dArgeles uppförande. Hade den ne man, hvilkens besynnerliga tal och öfver spända ideer fängslade hans uppmärksamhet och intresse, hållit honom qvar enkom för att locka honom i ett försåt? Men hans ansigte var honon; fullkomligt obekant, och han kunde icke eriur sig någonsin hafva hört hans namn. Det va således ett ogynnsamt öde, som låtit honom sammanträffa med denne galne misantrop, hvil ken genom sina grubblerier i ensamheten blif vit till ytterlighet förbittrad mot menskligheter och kände en längtan att förolämpa, utmana och gjuta blod. Så snart Fredrik märkt, att det icke tjenade någonting till att vara efter gifven och lugn, emedan anfallet gällde honom personligen, hade han icke ett ögonblick tve kat att förklara sig förnärmad. Särad i sitt innersta, ångrade han icke det manliga sätt hvarpå han tystat smädarens tunga, och fanr sig i den brydsamma belägenhet, hvari bändel sen fört honom. Men han frågade sig äfven om hans heder så bestämdt fordrade, att har skulle sätta sitt lif på spel i striden mot e tokig menniska, som var behäftad med en fi ide och urstånd att bedöma vigten af sina ord Kanske skulle dArgele under natten, då har fick god tid till besinning, bli lugnare och inst det oförsvarliga i sitt beteende. Detta var der sista tanke, som rörde sig i Fredriks orolig: sinne, innan hans kropps trötthet vann seger öf ver själen, och han försjönk i djup sömn. En timma hade redan förflutit, sedan en ny klar, lugn och strålande dag randats. Från de ögonblick, då Fredrik gick in och lade sig hade dArgåle suttit orörlig vid ett fönster Stjernorna hade efterhand förbleknat och bergs