Utsigterna. Representationsförslaget hvilar till afgörande på Ståndens bord. Den högtidliga akt, då en tvåhundra år gammal represenutationsform skall myllas ned blaud annat föråldradt, börjar i dag åtta dagar till. Man tror mer och mer på detta resultat. Man är viss om att trehundra af ridderskapets och adelus ledamöter redan stöllt sig på den nya tidens sida, och hvarje dag vexer denna trupp. Man säger att de unge adelsmän, hvilka hafva äran tjena vid konungens egna lifgarden, hafva beslutat att följa sin konungs numera högt lyftade politiska fana, liksom de skulle följa hans militära, och att der deras samvete förbjuder dem att i förra fallet gå med honom de dock beslutat att icke heller gå emot Hans Majestät. På samma gång som Stockholms garnison hafva väl äfven representationsförslagets vänner fått en förstärkning i officerare, hvilka hitkommit med sina regementen. Inom presteståndet tror man sig veta att 29 ledamöter bestämt sig för förslaget, att 17 äro emot det och 10—11 ännu oklara. Stockholm hoppas att åtminstone ingen af dess presterliga representanter —den nyvalde lika litet som den gamle! — skola befinnas i någondera af de sistnämnde kategorierna. Någon torde göra den anmärkningen att Stockholm icke uttalat sin meniug i frågan, i likhet med hvad landet nu allmänt gör. Men detta uttalande är på väg att ske, och det blir så officielt och så imposant som det under närvarande omstindigheter kan ske. Uppoffringar äro dagens lösen. Två stånd hafva så godt som enhälligt förklarat sig beredda att uppoffra sina representativa privilegier. Två andra stånd äro färdiga att besluta sig dertill. Med sådana stora exempel för ögonen tveka vi icke att göra uppolffringen af vär sjelfkärlek, att öppet tillstå att vi, i afseende på cen i lördagsnumret införd artikel om skånska adeln, äro desavoucrade af det politiska parti, vi räkna för en ära att tillhöra. Ledamöter af både riddarhuset och borgarståndet hafva förklarat oss att de icke gilla denna artikel och anse den olämplig. Då vi tillkännagifva detta, och lägga ansvaret på oss eneamme, förmoda vi att skildringen af de härvaraude skånska adelsledamöternas koryfeer icke skall göra den stora saken någon skada, såsom man befarat. Man anför till bevis på att grefve Arvid Posses isigter icke bero af sträfvan efter en portfölj, att han nu synts börja inse nyttan och nödvändigheten af reformförslagets antagande, och man säger vidare att kammarherren Axel Trolle desto mindre bör citeras såsom oecmottaglig för alla skäl, som man äfven om honom nu hyser den förhoppning att han skall