Lyckans Hjul. Af August Arnould, (Forts. fr. föreg. Af) — Men, återtog den unge Remond, min fruktan försvann, så snart jag lärde känna min stjufmoder. Då min far några månader efter sitt bröllop lät kalla mig till sig i Marseille såg jag straxt på den godhet med hvilken hon mottog mig, att jag i heune skulle finna en beskyddarinna, i stället för en fiende. Jag tror icke att man hos en qvinna kan finna mera mildhet förenad med en mera fulländad skönhet. I hennes enkla och flärdfria väsende sammanfattas nästan alla de dygder, hvaröfver vanliga menniskor pläga skryta. Om en sådan qvinna icke vore lycklig, skulle man i sanning frestas att tvifla på försynen. Hvad skall jag säga er mera? Jag vill försvara henne mot förtal såsom en son vill försvara sin moder; ty det är omöjligt att känna heune, utnn att älska henne, att se henne, utan att känna sig intagen af heune, och hennes själ, tror jag, är ännu ädlare än dragen i hennes sköna ansigte. — Ni talar om henne med hänförelse, sade dArgele, hvilkeus röst, trots alla hans ansträngningar att bli herre öfver sig sjelf, hade ett urtryck af bitter ironi, som dock lyckligtvis icke bemärktes af Fredrik. Jag måste naturligtvis antaga, att detta porträtt är troget, och att nå icke har öfverdrifvit. Herr Remond, er