Hr Icke ett ord mera, ropade Fredrik och reste sig upp; eljest kan jag icke längre anse detta språk för en sjuk andes villfarelser, utan som en förolämpning, en utmaning. DArgele hade samtidigt stigit upp, och i det han fattade den unge Remond i armen med sådan kraft, att han tvang honom att stå orörlig, sade han, närmande sitt ansigte till hans, i en ton, som tydligt angaf att han ville drifva sin motståndares tålamod till det yttersta och dymedelst ge anledning till en strid: — Det är icke jag, som är vanvettig, utan ni. Säg mig namnet på den ni älskar, låt mig följa med er i morgon, presentera mig som en vän i er nya familj, och jag, som ingen af dess medlemmer förut sett, jag, som allaredan är gammal, allvarsam och frånstötande, jag, som hvarken är i besittning af behag eller skönhet, Jag skall förföra denna flicka, jag skall komma henne att glömma all blygsamhet; jag skall med sakta stämma tillhviska henne de mest anstötliga ord, och dessa skola finna genklang i hennes hjerta, och för att besudla denna rena skatt, för att fördunkla denna klara spegel, hvari ni skådar er egen bild, behöfver jag blott väcka hennes sinnliga böjelser, ifall de ännu slumra, blott framkalla lastens frestelser, och hennes kropp och alla lemmar skola skälfva af vällust. Jag skall bedja henne öfverge er för min skul, och fastän man sagt henne att jag är er vän, skall hon icke finna mitt handlingssätt lågt eller förrädiskt. Låt oss göra profvet. och sedan får ni döda mig, så vida hon icke kommer och kastar sig emellan oss, för att frälsa mitt Lif, och utropar att det är mig hön älskar!