vederlägga, och låt mig fortfaraude få tro, att det ännu finnes dygd i verlden. — Hvilka bevis har ni derpå? — Det tjenar föga till att jag svarar, då jag på förhand vet att ni inte tar skäl. Dock vill jag säga er att mitt förtroende är bygdt på ett heligt löfte, som frivilligt gifvits mig, och på en bekännelse, som jag mottagit, utan att sjelf ha vågat bedja derom. Dessa bevis ha varit och äro ännu tillräckliga för mig. Det b-höfves inga andra att ställa emot era insinuationer, som torde bli förnärmande, om ni vidare upprepar dem. — Ja, sade dArgeåe, ni har bevis, det är sannt; man har blifvit förlägen vid er åsyn, man har betraktat er vänligt, en darrande hand har berört er — i sanning en säker borgen! — Min herre... — Aha! återtog han med ett krampaktigt leende, aha! ni har sådana bevis! En qvinna har sagt att hon älskar er! Ni bör naturligtvis tro henne på orden; inte kan hon ljuga! — Ännu en gång, min herre, tvinga mig icke att glömma att jag är er gäst. — Och ni har ett så stort förtroende till henne, att ni utan fruktan eller misstankar vistas långt skiljd från henne! Förträffligt, unge man! Skynda till er älskarinna! Bed henne ännu en gång upprepa de löften hon gifvit er; ni skall åter finna samma blick, samma småleende, ni skall höra samma försäkringar . .. men sök att läsa i hennes hjerta; lyft på oskuldens mask och skåda ned i den afgrund at uselhet som ;