far, hvilken ni talar om med aktning och kärlek, förtjenar förmodligen också de känslor, ni hyser för honom. Han är tvifvelsutan ett mönster al rättskafrenhet och dygd. Ni är mycket lycklig, unge man, som i er egen lilla familjekrets träffat på icke mindre än två undantag från den regel, som råder bland menskligheten i allmänhet. Kanske känner ni tillfälligtvis ett tredje? — Jag hoppas det, svarade Fredrik småleende. Himlen har måhända gjort underverk för min skull, då den låtit mig lära känna en tredje person, för hvars heder jag skulle vilja gå i borgen, vore det ock med: mitt lif. Det är den flicka jag älskar, och med hvilken jag skall gifta mig. — Sedan ni uttryckt er med så mycken värma, behöfde ni icke tillägga att det var på er fästmö ni syftade. Vet ni hvad som är det sköraste och ömtåligaste af alla bräckliga ting, som är ostadigare än vinden, lättare än fjunet, och hvarpå hvarje man bygger sitt lifs frid och lycka — det är hans älskarinnas dygd. — Jag har ingen rättighet att tvifla på den unga flickans heder, min herre, sade Fredrik, denna gång smått förtretad på dArgele. Itre år har jag känt henne, och i tre år har jag älskat henne. Jag har hennes familjs samtycke till vår förening, och min far har äfven gifvit sitt. Jag ämnar bege mig till Roanne, der hon bor, för att öfverenskomma om tiden för vårt bröllop. Det skulle göra mig ondt, min herre, om jag nödgades ställa andra ord till er än tacksägelser för den gästfrihet ni bevisat mig. Behåll ni era åsigter, som jag ju icke alls sökt