Dagens Nyheter – 25 november 1865, sida 2

— Och att er mor icke längre lefver. — Jag var ännu helt ung och allaredan skiljd från henne, när hon dog. Hennes minne hiller jag heligt, men jag har aldrig ätnjutit hennes omsorger, och jag kan knappast erinra mig, hur hon säg ut; derföre var äfven förlusten at henne mindre känbar, än förhållandet skulle ha varit, ifall jag blifvit uppfostrad af henne. De, som känt henne och talat om henue med mig, ha alltid prisat hennes ädla grundsatser och i alla hänseenden talat godt om henne. Men jag vet att hon och min far aldrig älskat hvarandra. Det var en förening, hvari hjertat icke hade någon del, och som förnuftet bjöd dem att upplösa. De önskade ingen skilsmessa; utan att göra uppseende kommo de öfverens om ztt lefva åtskiljda; derigenom kunde någon inbördes oenighet icke komma i fråga, och makarne sålunda bibehålla ömsesidig aktning för hvarandra. — Ni har således ända från barndomen oafbrutet lefvat hos er far! Har ni aldrig varit skiljd från honom? — Jo, tyvärr. Min far hade affärer, som upptogo hans tid och hindrade honom ifrån att sysselsätta sig med mig och vaka öfver min uppfostran. Han satte mig i en skola, och jag tillbragte flera år, utan att se honom. — Således öfvergifven äfven af er far hyser ni kanske icke — förlåt att jag är nog oförskämd och nyfiken att framställa en sådan fråga — ens för honom en så innerlig hängifvenhet sea — Man skulle kunna tro det, afbröt honom Fredrik, men man misstar sig deruti, min herre. Jag högaktar min far, och ehuru han sällan