Dagens Nyheter – 25 november 1865, sida 2

dristar säga, att man ej har rätt att hämnas på sådana menedare, och att man skall öfverlemna deras straff åt en högre rättvisa, som slumrar in i sin allmakt, och som har evigheten på sig att pröfva godt och ondt? Fredrik var alldeles häpen öfver detta tal, och med hans öfverraskning var äfven en viss känsla af fruktan förenad. Trots sin upprörda sinnesstämning var dArgåle förfärligt blek, och hans blick, som lifvats af en hastig ljusglimt, hade återtagit sin stelhet. Han närmade sig bordet. — Jag är en vanvetting, sade han, i det han återtog sin förra plats, och ni kan icke fatta, hvarför jag utfar på detta sätt. Nu är jag åter lugn; jag afslog nyss er begäran, och jag är skyldig er upprättelse derför. Om ni inte är ond på mig, torde ni tillåta att jag dricker en skål för edra önskningars uppfyllande. — Af hela mitt hjerta, svarade Fredrik. Önska mig att bli lycklig, likasom jag lifligt önskar, att era sorger, huru djupa de än äro, snart må skingras. — Nå väl då, unge man, jag tömmer detta glas för er framtida lycka, ert välstånd och er kärlek. — Tack, min herre. Det är skada, tillade han för sig sjelf, att deuna stora andes kraft blifvit bruten. Om ej haus förstånd förmörkats, skulle han tvifvelsutan ha varit god och ädelmodig. — Ni har utforskat mina inre tankar, återtog dArgele efter några ögonblicks tystnad. Låt oss nu tala om er. Jag tyckte ni sade, att er far bor i Marseille. — Ja, min herre.