Dagens Nyheter – 25 november 1865, sida 1

lif, och våldsamt afslitit de band, som en gång , , H 3 fästat honom vid samhallet. Antingen han talade eller iakttog tystnad, var det någonting hos honom, som ovilkorligt väckte uppmärksamhet, detta mystiska och ofelbara kännetecken, som i allmänhet utmärker dem, hvilka genomlefvat en utomordentlig händelse eller varit offer för stormiga passioner. Ehuru han på sin höjd kunde vara fyrtio år, var dock hans hår alldeles snöhvitt och bildade en skarp kontrast mot hans ännu svarta ögonbryn. Ansigtsdragen voro vackra och regelbundna. Hakans fyrkantiga form och de framstående kindknotorna antydde en energisk bestämd och okuflig karakter. Afven pannans form vittnade mera om kraft än eftergifvenhet samt om ett förstånd, hvilket icke alltid uppfattade hastigt, men som, när det en gång tillegnat sig något, behöll det för alltid. Det mest egendomliga i detta ansigte var ögonens fullkomliga brist på glans. Den matta blicken uttryckte ingen af själens känslor; den var fullkomligt kall och tycktes fastnaglad vid det föremål, hvarpå den var riktad. Afven denna orörlighet bevisade karaktersstyrka och gaf ansigtet likhet med en medalj. Då Josefina framsatt qvällsvarden, som bestod af kallt kött och frukter, gick hon på ett tecken af sin herre ut ur rummet. Det var mycket svårt för Fredrik att inleda ett samtal med sin värd, som oafbrutet var fördjupad i sin läsning, eller rättare, i sina tankar och derföre ieke tycktes ha lust för att språka. Som han icke visste hur han skulle börja; be