Dagens Nyheter – 24 november 1865, sida 3

ma kontor, färga kaffet: Vi köpte våra färgei hos en grosshandlare i Hamburg, äfven väl känd i Sverige, och lyckades gifva varan en verkligen vacker färg; sedan blankade vi det med en full thesked ataleum veneticum för hvarje 14 skålp. Ja, vi voro kända för att alltid hafva något extra vackert parti tillhands för goda vänner. Ett smutsigare arbete var det att medelst sirup och ättika polera upp gamla sviskon, som sedan såldes för anya friska. Man skulle kunna tro att, sedan krämarne erhållit tillåtelse att blanda cikoria i det malna kaffet (ty hurn skulle de annars kunna sälja amybrändt och malet finaste mocca billigare än ordinärt brasilianskt obrändt, och sålunda verkligen förderfva aromen och Smaka föga utsigt till bedrägeri funnes qvar, ty cikorian är svår att förfalska. Men kryddkrämarne hafva fått nys om en artikel, som här kallas caramel (pulvriseradt, brändt, ord. socker), hvilket kostar, som man säger, next to nothing (så godt som ingenting) och är ett herrligt knep. Aktade husmödrar, köpen J af avår berömda kraftiga moc: ca, så erhållen J mer än tillräckligt caramel. Ett kaffeprof innehöll brända asenapshylsor,, och Jag kar ej nog varna allmänheten för att köpa malet kaffe, sundhetskaffe, scvensk mocca och alla dylika herrliga saker, som dagligen annonseras. Bröd behöfver jag ju icke tala om; det blir i Sverige bättre behandladt; här är det illa tilltygadt. När jag kan genom vänners bemedling få mig tillsändt ett redigt groft bröd, som skåningen säger, då tycker jag mig lefva i lukullisk yppighet. Taga vi vår tillflykt till bordsyrtuten för att medelst dess innhåll och olika såser krydda allt det vi äta, på det att gommen må blifva sparad smaken af alla dessa skurkstreck — 0, detta är värre än allt annat. Senapen är till största delen dåligt mjöl; anjovis-såsen (som ni vet brukas här i England otaliga såser till allting och de köpas i flaskor hos kryddkrämarne) blott röd jord; ättikan — svafvelsyra; oljan, aldrig någonsin hvarken hörde eller såg den tecken af oliveträd; och pepparn sedan, som här köpes malen och hvilken jag trodde vara omöjlig att förfalska, är uppblandad med hundra proc. askräp,, och likväl nyser ni deraf och köper den på god tro. För att lura kemisterna kalla kryddkrämarne det för acapsicum, och låtom oss se hvad kemisterna kalla det: Af de profver vi hade bestod det första vi fingo tag uti af 25 proc. gips, resten var senapshylsor och något litet stärkelse, och ehuru detta är en god efterhärmning af peppar innehöll det dock icke det ringaste spår af peppar. Profvet n:o 2 bestod af 16 proc. gips, 44 proc. scnapshylsor, något litet stärkelse och resten peppar. Förste kemisten köpte i Glasgow en artikel, som kryddkrämarne kalla capsicum och som hade mycken likhet med peppar. Capsicum bestod af 6 proc. sand, 5 proc. gips, något stärkelse och resten senapshylsor. Det innehöll ingen capsicum, nej ingen capsicum ens i capsicum. Skälmen blef sig sjelf cj heller trogen — hans eget bedrägeri var till och med förfalskadt. Det föll mig just i minnet huru, vid en auktion på en bankrutterad vinhandlares lager, en hel mängd rhenska viner såldes. En stabstrumpetare, som ville bereda sig en riktig njutning, köpte en kista, innehållande 12 flaskor liehfrauenmilch, tog sig ett ärligt rus sednare på qyällen och — andra morgonen var han död. Vinet lärer hafva, sade man, innehållit aför mycket, svafvelsyra. ön köpman i Hull blef anklagad af en klädesfabrikant för att hafva sålt förfalskad olja, i stället för coliv-olja,, och fabrikanten hade skadat en del tyger med den erhållna oljan, samt begärde en ersättning af flera hundra pund sterling. Nöpmannen sade i sitt försvarstal, att han ej ansåg det för att vara bedrägeri, ehuru han väl visste att varan var uppblandad med bomolja. Han hade sjelf under loppet af mänga år sänd tbomolja till Italien, och då der ej fabriceras hvarken ljus eller tvåler, så kan man ju lätt inse hvartill all denna olja brukades. Der ser man alltså, att man ej ens får oliv-oljan ren från Italien. (N. T.)