Dagens Nyheter – 24 november 1865, sida 2

dessa mer eller mindre afgörande bevekelsegrunder hade han ett motiv som ensamt skulle ha varit tillräckligt att bestämma hans handlingssätt. Han var nemligen ytterst hungrig och hade blifvit särdeles nedslagen vid tanken på att nödgas tillfredsställa sin aptit med den dåliga kost, som fanns att tillgå på gästgifvaregården. Qvinnan stod orörlig och förbluffad qvar, hon såg än på sin husbonde, än på Fredrik, likasom tviflade hon ännu på att en främling kunde få inträda i detta hus. Hennes ålder och isynnerhet hennes utseende skyddade dArgele mot hvarje misstanke, som kunde vara förnärmande för hans sedlighet. Det var också tydligt att hans hat till menskligheten äfven sträckte sig till qvinnokönet. — Jesus, Maria! Hvad har händt? sade qvinnan omsider, och det var icke långt ifrån att hon gjort korstecknet. DArgele tycktes icke märka detta utrop; han hviskade några ord till henne och sade derpå högt: — Laga att herrn får qvällsvard, Josefina, men sky mda dig! — Skall jag äta ensam? frågade Fredrik. Jag trodde, det var er mening att vi skulle gör ra sällskap. Har ni icke sjelf någon aptit? — Nej. — År ni ännu illamående? — Nej. Var så god och följ med mig! (Forts.)