som om han icke alls hade märkt, hvad som försiggick omkring honom. i — Förlåt, sade han, att jag afbryter er i era funderingar. Jag hoppas, ni icke illa upptar en fråga; jag är skyldiger min tacksamhet, och det är derföre naturligt att jag önskar veta ert namn. — Ni är lik. alla andra menniskor. För att kunna sätta värde på en sak, tror ni det vara nödvändigt att känna dess namn. Hvad gagnar det till att veta namnet på en menniska som man tillfälligtvis råkar, och med hvilken man efter all sannolikhet aldrig mera sammanträffar. Till intet, bokstäfverna, som bilda det. . uttrycka ingen tanke och ange icke hvad den, som bär det, har i hufvudet eller hjertat. Men gör det er ett nöje att känna mitt namn, så. heter jag . oe dArgele. Ge mig er arm, afgrunden ligger endast tio steg framför oss. De gingo åt venster och det stöd, som erbjöds Fredrik, var honom till mycken nytta. Den ojemna vägen som afbröts af klippblock, hvilka här och der sköto fram ur jorden, slingrade sig tvärt nedåt i ett cirkelrundt svalg, som nästan liknade en oerhördt stor tratt. Det var så mörkt att den unge mannen icke en gång kunde se den vid hvilkens skuldra han rörde. Några stjernor, de enda ljus man kunde upptäcka, tindrade på firmamentet. De lyste öfver deras hufvuden, men kunde icke genomtränga det tjocka mörkret, som somgaf dem. — En romanförfattare, sade Fredrik, skulle i sanning icke kunna finna ett lämpligare ställe än detta till skådeplats för en röfvarescen eller någon hemsk uppenbarelse. Klippor, hålor, afgrunder, ingenting fattas här, och jag väntar