den, som, framför alla andra, har dertill både befogenhet och förmåga — jag menar försla gets utmärkte upphofsman: utan jag tror mig bäst uppfylla ändamålet med denna sammankomst, då jag fister mig endast vid de större, så att säga ledande grundtankar eller kärnpunkter, som innefattas i motsidans framställningar. Jag skall derföre nu så kort, klart och troget jag förmår söka återgifva dessa hufvudpunkter, till hvilka hvarje talares bevisning och äsigter ytterst kunna sammanföras, och derefter i några få ord framlägga de anmärkningar, hvartill jag anser desamma gifva anledning. En talare vid förra sammanträdet tog såsom utgångspunkt för sitt anförande den satsen, att avi äro ett lyckligt folka, och att således någon egentlig anledning, eller åtminstone någon särdeles påträngande nödvändighet, icke vore för handen, att nu, genom bifall till det föreliggande förslaget, upphäfva vår nuvarande representationsform. En annan talare sade: aatt grunden för denna representation är icke vittrada, såsom man uppgifvit, utan att den tvärtom vore frisk och stark, och att derföre denna grund icke bör öfvergifvas. Några talare yttrade, att cAdeln är ett nyttigt och nödvändigt samhällselementu, och . att uAdelns representationsrätt alltså måste i någon form upprätthållas. ij Och slutligen framhöll en talare utförligt, att uden föreslagna förändringen gällde ej blott representationssättet, utan äfven statsskickete; samt uatt konungamakten icke finge försvagasa. Jag skall nu särskildt upptaga hvar och en af dessa satser. Den förste talaren sade: avi äro lyckliga! chvarföre då vara så otåliga?a Det ser ut, yttrade han, som vore gamla Svea afatiguee de bonheur, och som: ville hon blott för omvexling utbyta sin lycka mot oro och bekymmer — kanske olycka,. Ja, mina herrar! Vi äro lyckliga, vi äro ett lyckligt folk. Och låtom oss uppriktigt tacka Gud härför, men låtom oss deraf icke draga den slutsats, att allt hos oss är fullkomligt väl bestäldt, och att man således blott behöfver hvila sig i ro, eller att.man kan i trygghet och maklighet alltjemt nppskjuta hvad som verkligen bör göras. En sådan slutsats af den sanning, hvarom jag ir enig med min motståndare, skulle uppenbarligen vara hvad en stor tänkare har kallat en sophisme de quictisme eller sophisme dilatoire, och hvaraf han med genomträngande skärpa visat ej blott bristen på logiskt sammanhang, utan äfven följdernas våda. Ty vi må allvarligt eftersinna, om ej stunden verkligen är inne, då man måste beakta tidens fordringar och tillfredsställa dess rättmätiga anspråk. Och allra miast kan jag föreställa mig att den aktade talare, som jag nu åsyftar, med sin öppna blick för tidehvarfvets stora utvecklings-rörelse, kan undgå-att se dennas rigtning, dess mål och dess följder. Han mäste sec, att dess mål är en ökad aktning för rättvisa och för menniskovärde; och att dess följder skola blifva -mera frid, mera försonlighet, mera gemenskap och samverkan mellan personer, mellan klasser, mellan folk. Sedan efter våldets och mörkrets långa tidehvarf, hvilket utsläckte forntidens kultur, . upplysningens och bildningens fackla åter blifvit tänd, gär en nyfödd civilisationens och humanitetens genius långsamt, men säkert, fram igenom verlden, förande menskligheten vid sin hand. Man ser dess spår i verldshändelserna; man hör: dess röst, ej blott i den starka stämma, som går genom dagens sorl, utan i tidehvarfvets litTN in ST äh z ÅG a for