— Nåväl! Och detta vapen skall icke vara farligare i mina händer än min knölpåk i era. Han afsköt skottet i luften. — Ahl! sade han då han hörde bjellrorna, på hvilka han nyss gjort Fredrik uppmärksam, klinga starkare. Nu ge sig hästarne till att skena, knallen har skrämt dem, och i sin ångest springa de hastigare än det starkaste piskslag skulle ha kunnat förmå dem till. — ÖOhoj! OÖhoj! utropade tvenne hesa stämmor på afstånd. Man såg ljussken; några hästar lastade med linnepackor, trafvade lösa förbi; derpå kommo två karlar, af hvilka den ena bar en lykta, springande, så mycket benen förmådde, vid ändan af vägen. De saktade farten något, då de nalkades Fredrik och hans fölJeslagare. — Fn vride halsen af er begge! ropade den ene af dem; hvad slags djur jaga ni denna tiden på qvällen? i — Vi skjuta fogel, svarade den unge mannen; stött öfver det oartiga sätt, hvarpå han tilltalades. — Jag skall minsann lära er och er kamrat, hvilka ni än må vara, att hålla er i skinnet. — Kom Petter och börja icke något gräl med dem, sade den som bar lyktan, i det han drog den andre med sig. Känner du icke igen den längsta af dem? Det är herr... Fredrik kunde icke höra namnet, hvilket mannen med sakta röst utsade. Han vände sig om till sin följeslagare och såg vid skenet af lyktan, som nu aflägsnade sig, att han gick med böjdt hufvud, likasom försjunken i tankar, och