Han hade knappt hunnit några steg framåt, förr än mannen ropade honom tillbaka och sade: — Om ni så önskar; vill jag bli er vägvisare. — Det skall ni ha tack för, min herre! — Hvarföre bad ni mig icke derom? — Uppriktigt sagdt, trodde jag icke, efter det samtal vi haft, och hvarvid ni uttalat så föga menniskovänliga tankar, att ni skulle finna er böjd att bevisa en obekant någon tjenst. — Man kan hata menniskorna i allmänhet utan att derföre önska att de, som man icke serskildt har något skäl att beklaga sig öfver, bryta halsen af sig. Låt oss gå. De hade endast gått några steg framåt, då han tillade: — Ni är trött, tag af er renseln. Kom hit, Bug! Han hjelpte Fredrik af med renseln och lät hunden bära densamma. — För att ni må gå lättare, återtog han. kan ni ta min käpp och ge mig er bössa i stället. Vid detta förslag antog den unge mannen en misstrogen min. Hans följeslagare gissade hans tankar. — Jag tror, Gud förfåte mig, sade han, att ni anser mig i stånd att begagna den mot er sjelf. Som ni behagar, min herre; behåll bössan. Jag vill verkligen icke göra mig det besväret att öfverbevisa er om att jag icke är någon mördare. — Det är också alldeles onödigt, Jag ber er, min herre, glöm den rörelse, som jag icke förmådde återhålla. Jag mottar ert anbud.