Dagens Nyheter – 23 november 1865, sida 2

ret att anfalla någon utan att försvara mig. Lägg dig, Bug! Lägg dig och rör dig ej ur fläcken! Denna befallning åtföljdes utaf ett slag på hundens nos; han lade sig genast ned vid sin herres fötter med nosen på framtassarne och ögat oroligt fästadt på Fredrik. — Det skulle verkligen gjort mig mycket ondt, sade den unge mannen, om jag af brist på tålamod hade berötvat er en trogen tjenare, kanske em vän. — En vän, sade den okände. Ingen älskar mig, min herre, och jag älskar ingen. — Det kallar jag att tala uppriktigt och man kan åtminstone ej förebrå er för egenkärlek. Det står hvar och en fritt att taga lifvet så som han för: godt finner. — Kanske i er ålder, men vid mina år är man allt nödsakad att uuderkasta sig erfarenhetens lärdomar. Icke sannt, ni tror ju på vänskap, på ömma känslor, på en oegennyttig hängifvenhet? Allt detta är bara irrsken! Vet ni hvad en trogen tjenare, en uppriktig vän är. Den förre ligger vid mina fötter, ödmjuk och krypande af fruktan; hade han än i dag på ett tecken af mig varit färdig att nedhugga er, skulle han, ifall ni i morgon mötte honom i skogen vilsekommen, letande efter mig, följa er för ett stycke bröd. Och af alla slags tjenare äro likväl sådana de bästa och minst föraktliga, ty de ha hvarken känsla eller förnuft. Det är den djuriska naturens instinkt som leder dem; det är den glupska matlusten som de åtlyda och tillfredsställa; och endast buken gör dem tacksamma eller upproriska. Den andre, min herre, är ibland alla menniskor den, som