Dagens Nyheter – 23 november 1865, sida 2

önskar er mest ondt, som beklagar er pligtj skyldigast, när ni lider, och som af sitt innersta hjerta gläder sig öfver er olycka; er vän är den menniska, som vid er sida oupphörligt tänker på ett förräderi, som söker utleta era hemligheter för att förråda dem, den betrodde, som bestjäl er, mördaren, som, under det han omfamnar er, endast söker efter lämpligt tillfälle att stöta dolken i ert bröst. Ni ler med misstrogen medlidsamhet, unge man, och i mina ord ser ni blott en sjuk andes öfverdrifter, en vanvettings orimligheter eller ett våps utgjutelser, som icke en gäng ega nyhetens behag. Ja, hvad jag säger er, har blifvit sagdt hundra gånger, men icke är det min skuld att menniskorna öfverallt och i alla tider äro lika falska, usla och förderfvade. När ni fått lefva sålänge, att ni hunnit lära känna dem, skall ni icke anse det oförnuftigt att hata och förakta dem. I början af denna predikan i fria luften hade Fredrik endast med svårighet återhållit sin skrattlust; men småningom hade han blifvit allvarsam. Hvad som hos en aunan skulle ha förefallit ytterst löjligt, bar hos denne besynnerlige man prägeln af en värdighet, som icke var spelad. Han talade, utan att det låg något högtrafvande i hans röst, utan teatraliska åtbörder, men med uttrycket af en innerlig öfvertygelse. — Fredrik kände sig stå under inflytelsen af en slags förtrollning, hvars orsak han icke kunde förklara, och som gjorde att han förblef orörligt stående framför den okände, hvilkens blick hela tiden var oafvändt fästad på honom! Han trodde slutligen att ödet fört i hans väg en af dessa olyckliga, som dölja