Dagens Nyheter – 22 november 1865, sida 2

ken, som det var sed för romfarare, innan de lagt ifrån sig staf och påse. Då kungen sedan skulle gå till sängs sökte Audun att få träffa honom; men höll sig dock till sidan för att icke blifva bemärkt af de druckna hofmännen. Kungen märkte Audun, och då hofmännen gått in stannade kungen ute och sade högt: Den som vill tala vid mig gänge fram Då gick Audun fram och föll till kungens fötter, och kungen kände icke igen honom; men så snart Audun sagt hvem han var fattade kungen hans hand och bad honom vara välkommen. Kungen ledde Audun in, och då hofmännen sågo den skallige mannen skrattade de åt honom, men kungen sade: aIcke skolen J le ät honom, ty han har sörjt bättre för sin själ än J hafven gjort.o Kungen ställde nu till gästabud för Audun, gaf honom präktiga kläder och behöll honom hos sig. Frampå våren ville kungen gifva Audun bäde värdighet och lön, blott han fortfarande ville stanna qvar vid hofvet. Audun svarade då: aGud löne eder, herre, för all den godhet ni låter mig vederfaras, men stanna hos er kan jag ej, ty jag har i sinnet att fara till Island. Kungen sade: aDetta förefaller mig ett underligt val. Audun återtog: Medan jag går här och njuter heder och öfverflöd, går min moder på Island och tigger sitt bröd, ty det är slut med de penningar som Jag gaf henue då jag reste från Island. Kungen sade: aDet var väl tänkt, och har du den grunden till din resa, så kan jag icke vara missnöjd med den, men stanna nu hos mig, tills skeppen blifva utredda. En dag, då det var lidet fram på våren, gingo kung Sven och Audun ned till stranden,