Dagens Nyheter – 22 november 1865, sida 1

stor och sällsynt skatt i en björn? Han svarade och sade att han egde ett djur. Kungen fortfor: Vill du sälja djuret till oss för lika mycket, som du sjelf köpt det för? Han sade: Icke vill jag det, herre.s — Vill du då, sade konungen, att jag skall ge dig tre gånger så mycket som du sjelt gifvit. Det är måhända rättvisare, då du utgifvit hela din egendom för detsamma. — deke vill jag det, herre. Kungen återtog: Vill du då ge mig det till skänks? Mannen svarade: daeke heller det, herre. — Hvad tänker du då göra med djuret?, — Resa till Danmark, genmiälde Audun, och gifva det till Sven Kung — Hur kan du vara så okunnig att du icke vet, det ofred räder emellan dessa båda länder? Eller kanske du tror din lycka vara så stor, att du kan komma oskadd fram med stora och sällsynta skatter, der andra, som äro tvungna att resa, icke kunna färdas utan skada till lif och lemmar? — Herre! sade irländaren, ni råder öfver mig; men ingenting annat vill jag samtycka till, än jag redan sagt Då svarade konungen: Res gerna dit du vill, men kom sedan till mig, när du far tillbaka, och tala om för mig på hvad sätt Sven Kung betalt dig för djuret! Det är möjligt att du är en lyckans man. — aDet lofvar jag dig) sade Audun. Han reste sin väg söderut, men då han kom till Danmark, hade redan hans sista penning gått åt; och han nödgades tigga om mat både för sig och sitt djur. Han träffade en af kung Svens män, som hette Aake, och bad honom om någon föda för sig och djuret. Jag ämnar ge kung Sven björnem;, sade han. Aake svarade, att han skulle sälja mat åt honom, om han ville köpa. Audun