Dagens Nyheter – 22 november 1865, sida 1

Betänk, huru orätt det var af dig att handla så, och med rätta borde jag låta döda dig; men för denna gång skall du slippa undan döden. Emellertid befaller jag dig att lemna riket och aldrig mer komma för min åsyn. Dig åter, isländare, ir jag skyldig mycken tack, derföre att du gilvit mig djuret; stanna derför qvar hos mig Audun mottog anbudet och vistades någon tid hos Sven Kung. När han tröttnat att vara hos honom, talade han med kungen och sade: Det lyster mig att fara bort, herre. Kungen svarade: aHvart vill då hän, när du ej finner dig vid att stanna hos oss? Han sade: aSöderut vill jag resa. — aNåja, återtog kung Sven, jag vill icke hindra dig att följa din böjelse. Far dit du längtar. Och nu gaf kungen honom allt hvad han behöfde till färden, samt bad honom komma till sig när han kom tillbaka. Nu for han sina färde och kom söderut till Romaborg, och då han varit der så länge som han ville, anträdde han återvägen, men föll så i en svår sjukdom, som utmattade och utmagrade honom. Alla pengar, som kungen hade gifvit honom, gingo nu ät, och han måste taga till tiggarstafven och bedja om mat hvar han gick fram. Sjukdomen hade gjort honom skallig och han var just ohygglig att se på. Ändtligen uppnådde han åter Danmark vid påsktiden och kom till det ställe der kungen var; men han tordes icke genast visa sig, utan stannade i kyrkans vapenhus och försökte der att träffa på kungen, då denne gick i kyrkan om qvällen. Men då han såg kungen och hoffolket så skönt klädda ville han icke visa sig, och då kungen om aftonen höll gästabud intog Audun sin måltid ute på mar