Dagens Nyheter – 22 november 1865, sida 1

sade att han icke hade någonting att gifva för maten. Men jag ville dock gerna, tillade han, afå djuret fram till kungen. — aJag skall låta dig få så mycket du behöfver för att kunna hinna fram till kung Sven; men deremot vill jag ha halfva djuret i ersättning; och nu skall du tänka på att djuret kan dö för dig, då J båda ären i behof af föda, och du icke har nägra penningar mera. Dör djuret, förlorar du det helt och hållet. — Då Audun funderat närmare på saken, imsåg han att det inte vore så oklokt att gå in på Aakes förslag. De gjorde således den öfverenskommelsen, att Aake skulle bli egare, och konungen sedan få värdera det hela. Vidare beslöto de att båda resa till kungen; de begåfvo sig på väg och kommo lyckligt fram. Kungen undrade, hvarifrån denne man vore, som han icke kände, och sade derföre till Audun: cHvarifrån är du? Denne svarade: aJag är en isländsk man, herre! och kommer från Grönland. Jag har på vägen passerat Norge och enkom rest hit, för att bjuda er denna björn. Jag har köpt den för allt hvad jag egde, men rår nu endast om hälften deraf. Han berättade härefter för kungen huruledes han råkat i nöd och måst ingå den omtalade öfverenskommelsen med Aake. Konungen yttrade då: cAr det sannt, Aake, hvad han säger? — aDet är sanut, genmälde denne. Konungen sade vidare: Trodde du då att det tillkom dig, som jag gjort till en hög man, att läsga hinder i vägen för denne isländare, som ville bringa mig en sällsynt och värdefull skatt, och som icke kunde utföra sina afsigter såvida du ej hjelpte honom; och dock lät kung Harald honom fara i fred, ehuru han är vår ovän!