En promotionsvår i Upsala. (Forts. fr. föreg. n:0.) S-dan komma skjutöfningarne med löst krut, hvarvid ett mera betydande fel kostar 10 riksdaler. — Då blir det allvar af. Då drager man ut till Pelacksbacken vid Eklundshof, då låter skotten höra sig i skogen starkare än någonsin, käglorna och den stora slätten insvepes i krutrök. Härvid ega de löjligaste scener rum. En ung man laddar, lägger an och ger fyr, ända till dess att den sista patronen sitter i mynningen af pipan — och anmäler detta vidunderliga förhållande för befälhafvaren, som upplyser att det härrör deraf, att han icke känner knallhattens bruk; han har alltid glömt att sätta på den, och då alla skjutit på en gång, har han icke märkt att hans skott ej brunnit af. u— — — Men hvad är det der? ett rykte snart sig sprider, Att i en pluton, jag tror det Nisbeths var, En från kämpalekar och från skarpa strider Vid den första salfvan plötsligt dånat har, Ja — han dånade vid detta skarpa dön! Jag har mina dubier om hans rätta kön. Hvad för projektil slog ner der fram i mullen? Hvarför hörs ett väsen, som ej vill ta slut? Dystert fånande står auktor der på kullen: Unge Lemann skjutit har sin laddstock ut, Bättre nöje kan man för sin tia ha, An med laddstock skjuta och så ovett ta. Sorgen ju förminskas plär, om blott den delas, Ensam fick dock Lemann stånda ut sim pers, Visst — bäst som det var, ännu en laddstock felas