— denna slutföljd är orubblig — odugligheten fortplanta tillbakasättande eller straff åt de efterkommande. Och huru många ätter skulle stå sig väl inför den undersökningen? Men det är nu ieke fråga om oskadliga företrädesrättigheter: vi tvista ej nu om hofcharger eller andra hedersposter, hvilka väl måste erbjuda — tillräckliga belöningar för förfädrens bragder — här gäller rättigheten att lagstifta för svenska folket, och den rättigheten lärer icke kunna gå i arf. Här gäller tillika att afgöra om den rättigheten kan sträcka sig ända derhän, att adeln skall kunna förhindra svenska nationen att ombilda sitt representativa statsskick i enlighet med statsklokhetens och tidsmedvetandets kraf. Det är nemligen icke adeln allena, som måste utdömas säsom en tidsvidrig länk i represeutationen, utan hela ståndsförfattningen. Vi anse hvarje stånd för sig och alla tillsammans olämpliga att såsom sådana bilda ett sannt ombudsmannaskap för nationen, Ligger det väl den ringaste skymt af sundt förnuft deri att adeln skall kunna — på grund af ättefädrens föregifna förtjenster -— hindra nationen att företaga den förändring häri, som den finner god och nyttig? Nej — här finnas sannerligen inga skäl, som hvila på rättvisans eller förnuftets grund; här finnes blott ett sjelfviskt förfäktande af ett företräde, som man en gång fått, och som man derför tror sig kunna behålla så länge man behagar, utan afseende å dess oförnuftighet eller rättsvidrighet. Men lyckligtvis gör sig en sannare och iädlare uppfattning alltmer gällande hos adelns ledamöter. (G. H.-T.) Fr