Dagens Nyheter – 17 november 1865, sida 2

ma om de många nöjen den konumande sommaren bär I sitt sköte, då man här i fria luften fär intaga sitt glas punseh. Man förvånar sig öfver att Sehoukani ännu icke har öppnat Kucjpen, men då vi se nedåt än så märka vi att der ligger litet is ännu, så att ångbåtarne icke kunna gå ända upp till Flustret, och det är just det förnämsta eftermiddagsnöjet att sitta der och se på kommande passagerare. — Men nu dröjer det icke länge förrän ängbaätarne komma, ty svartbäcksgubbarne hafva redan gått — säger en student. Svartbäcksgubbarne? Hvad äro det för ena? Jo, det är Upsalas allra första värglädje. Svartbäcken är som man vet den öfversta tredjedeJen af Upsala och Fyris bildar ett vattenfall ofvanför dombron likasom vid ångbätsbryggan. Ofvanför detta vattenfall går isen först upp, på grund deraf att den bäck, som giver svartbäcksqvarteret sitt namn, der blandar sitt vatten i Fyris. Här brytes nu isen i stora massor, och ofantliga isstycken fara bullrands utför Domforssen. Dessa isstycken kallas svartbäcksgubbar, och när de komma så är det ett tecken till att det är vär. Men tro icke att de få gå i fred; nej, upsalastudenten är otålig och har hett blod, han vill sjelf skynda på den kära våren och derför springa hela flockar, beväpnade med långa stänger, ut på isen och bryter sönder den, för att på det viset befordra gubbarnes fart och vårens ankomst; men ibland händer det att flodguden hämnar sig genom att lösslita det stycke hvarpå studenterna stå och då segla de sjelfva med sina vårdrömmar nedåt Fyris. Kunna de då icke med stängerna bortskaffa sig till stranden innan de kome 185