Dagens Nyheter – 17 november 1865, sida 1

svalnande kärlek till konung och fosterland, älven om den förre är aldrig så dyr för det sednare och ger det heliga löften som han icke håller. Sedan talade konungen om sin äldste sons förmälnving med prinsessan Lovisa och den stadga, som denna förening, med Guds nåd, skulle gifva tronföljden, hvilken förväntan, såsom vi nu veta, blifvit lika mycket sviken, som fosterlandets förväntan, att konungen skulle befordra sitt reformförslag till antagande. Derefter ordades om Sveriges förhållande till utrikes makter och den hjelp, konungen lemnat Daunmark för att, som det hette, häfda rättvisans heliga fordringar, hvilka slutligen skulle vinna en välförtjent seger,, som emellertid icke skett. Och slutligen kom konungen till landets vigtigaste fråga, rörande hvilken han yttrade ordagrant följande: aBland de vigtiga föremålen för edra öfverläggningar, intages främsta rummet af det förslag till ny riksdagsordning och i sammanhang dermed ny regeringsform, som jag af konungslig pligt fann mig uppmanad att, till förmedlande af stridiga åsigter, för rikets sednast församlade ständer, framlägga, och hvilket af dem antogs att hvila till grundlagsenlig behandling vid innevarande riksmöte. Eder pligt, eder rätt att deröfver besluta har nu inträdt, och Jag hyser den säkra tillförsigt, att J, gode herrar och svenske in, skolen åt deuna, på fiderneslandets iurce förhållanden djupt inverkande fråga, egna den sorgfälliga granskning och mogna pröfning, hvartill eder kärlek till fosterlandet och edert upplysta nit för dess dyrbaraste angelägenhet måste eder manac. Att cfosterlandets dyrbaraste angelägenheta sålunda väl insveptes i vackra fraser, men icke på något sätt förordades, ändock att det hvilande förslaget var konungens eget förslag, kom detta — förslags vänner att kläda sig i sorg, hvaremot förslagets fiender blefvo minst ett hufvud högre än de varit år 1848. De gingo ock bröstgänges till väga, väl vetande att de icke hade nägot att frukta. På riddarhuset, sätet för konungens hoffolk och andra som hafva förtroende-embeten, förkastades deras herres förslag häånligen af 316 röster emot 89, utan att konungen deröfver visade något slags misskay, och i presteståndet förkastades förslaget, ändock att hos oss konungen är kyrkans öfverhufvud, med 36 röster mot 14. Så visade de privilegierade den gången sin aldrig svalnande kärlek till konung och fosterlanda, Konungen blef qvar på sin tron och statsråden sutto orörliga på sina taburetter, likasom Roms senatorer, då Galliens barbarer intagit den eviga staden. Visserligen hade barbarerne på riddarhuset och i presteståndet dödat konungens och statsrådens, af den förre såkallade, dyrbaraste angelägenhet, men de hade dock skonat lifvet. Blott ett enda statsråd, Anders Peter Sandströmer, begrep, att detta lif ej mera tillhörde den skymfade taburetten, och lemnade den. — Justitie-statsministern grefve G. ÅA. Sparre åter, som dock kontrasignerat det förkastade förslaget, intog dagen efter dess aflifvande sin taburett med det vanliga leendet, och statsrådet J. A. Gripenstedt satt icke blott qvar vid konungens rädsbord, utan intog slutgen den af Sandströmer lemnade taburetten, hvilken han ännu imnehar. Begge dessa herrar hafva blifvit ytterligare upphöjde, den förre till riksmarskalk och chef för konuugens hof; den sednare till friherre och serafimer-riddare. — Tiden gifver, om de skola höja sina skölhandlinoar öfver hvilka det ckall donntar