ligt skådespel, nemligen att genom ett litet hål se mitt auditorium samla sig i grupper och ifrigt meddela hvarandra sina intryck, Innan jag lemnade slottet, läto konungen och drottningen jemte de mest smickrande lToford tillställa mig ett minne af deras frikostighet. Efter en tids lyckliga representationer i Paris beslöt jag, på inbjudning, att resa till England. Vid min ankomst till London hade en taskspelare vid namn Anderson, som kallade sig The great Wizard of the North (Nordens störste trollkarl) redan någon tid uppträdt på en liten teater i Strand. Förmodligen fruktade han att se publiken dela sin uppmärksamhet, och sökte derföre fördunkla tillkännagifvandet om mina seancer, samt utsände derför på Londons gator en kavalkad, sålunda organiserad: Fyra ofantliga vagnar, betäckta af affischer och afbildningar af allehanda underverk, öppnade tåget. Tjugufyra man följde derefter i ordningen, hvar och en försedd med ett han6r, hvarpå fanns målad en stor bokstaf. Vid hvarje gathörn stadnade de fyra vagnarne bredvid hvar-, andra och bildade en oerhörd affisch, medan de tjugufyra ryttarne vid gifvit kommando rangerade sig på samma sätt som vagnarne. Framifrån sedda bildade bantrens bokstäfver dennafras: The celebrated Anderson!!! (Den ryktbare Anderson) och på andra sidan lästes: The Great Wizard of the North (Den store trollkarlen i Norden). Tyvärr voro trollkarlens seancer behäftade med en dödlig sjukdom: ett alltför långt vi