Dagens Nyheter – 15 november 1865, sida 1

Det gifves ej något medel, hvarigenom friherre Bildt skulle bättre kunna ådagalägga den tacksamhet, hvaraf han förvisso är uppfylld, och gengälda de ynnestprof han åtnjutit, än det: att arbeta med hela sin stora förmåga för representationsförslagets framgång. Tv denna framgång är konungens lycka, dess fall skulle bringa friherre Bildts välgörare endast sorger och bekymmer. Hittills har man dock ej sett friherre Bildt arbeta för denna sak. Det är väl bekant att han sedan några månader förklarat sig vilja rösta för förslaget, men detta är långt ifrån till räckligt. Hvem vet huru riddarhusledamöter hafva röstat? än mindre huru de komma att rösta. Det är icke med en voteringslapp, som en politisk person verkar, utan med sitt ord, med sin anda, med ådagaläggande af sin öfvertygelses största möjliga värma. Det är detta ord man väntar af friherre Bildt. Man nöjer sig aldraminst med en sådan undflykt som den: att ett uttalande från friherrens sida vore att bidraga till att framkalla upplopp. Man anser att tvärtom frih. Bildts öppna uppträdande för reformen skulle, i följd af hans nära ställning till konungen, sä mycket inverka på de ännu odeciderade å Riddarhuset att sjelfva anledningen till de befarade oroligheterna uteblefve. Och hvilken ökad kraft skulle icke tvärtom öfverståthållaren ega mot menniskor som vore nog dåraktiga att på gatorna gifva luft åt sin förtrytelse i fall förslaget fölle, om det vore bekant att öfverståthållaren sjelf hade i sin saloug, i den dagliga beröringen med riddarhusledamöter och från sin bänk talat för förslagetb Om frih. Bildt icke snarligen börjar att lägga sitt ord i vågskålen på representationsreformens sida, så skall det komma att taga sig mycket eget ut att, ifall förslaget faller och en ny minister bildas, få se honom inne i denna. Hvad förtroende en sådan minister skulle vinna bör vara lätt att inse.