deraf kunde möta oväntade svårigheter. Hvarje afton såg jag otrogna beväpn: ide med allehanda föremål, för att trivmfera öfver en hemlighet, som de ej kunde förklara. Innan man gick att se Robert-Hondin, höll man räd och kom öfverens att medtaga någon sak som kunde sätta mig i förlägenhet. Än var det gamla halft utnötta medaljer och mineralier, än böcker skrifna på både döda och lefvande språk, mikroskopiska föremål 0. s. v. Framför allt hade jag mycken möda att utleta arten af de föremål, man stundom lemnade mig, mlästa, omslagna, någon gång till och med förseglade. Men jag försökte med framgång kämpa mot alla dessa försäåt; utan att man märkte det, och till utseendet sysselsatt med något annat, öppnade jag lätt dessa askar, börser, portföljer ä. Om man t. ex. räckte mig ett försegladt paket, ref jag med min venstra twmnagel, som jag alltid hade lång och väl spetsad, ett litet häl på papperet, och tillslöt det äter, så fort jag med en blick hunnit taga kännedom om innehållet. Ett nödvändigt vilkor var, att ega en god syn, och mina ögon lemnade mig ingenting öfrigt att önska. Lika nödvändigt var att känna namnet på det som presenterades mig. Ty det var icke nog att säga: Det är ett mynt, utan min son mäste derjemte veta myntets teckniska namn, dess värde, i hvilket land det var gängbart och året då det var slaoct. Vära heraldiska kunskaper konmo oss väl till. pass i Saint-Germains salonger, dit vi ofta voro kallade. På bokstäfvernas form hade jag lärt mig att igenkänna en mängd språk, lan att kunna öfversätta dem, såsom chinesiska, ryska, turkiska, grekiska, hebreiska äc. Vi kän