— Ni tror då att det är så svårt? — Jag går ännu längre: det är er omöjligt. — Annu ett skäl, min herre, för oss att försöka. Ni skulle ej vilja se oss i vår tu triwmfera? tillade jag med ett retsamt leende. — Gå gå, gå pal! jag känner till det der; jag upprepar, att jag tviflar på båda delarne. Publiken hade roligt åt denna tvist, och väntade tåligt på upplösningen. — Emil, sade jag till min son, visa den herrn att ingenting undgår din blick. — Det är numro 69, svarade gossen. Förbryllad af detta oväntade svar, vände sig min motständare helt om, liksom för att ännu en gäng försäkra sig om det uppgifna numret, och då han ej kuude neka för sanningen, erkände han sig helt öppet besegrad. Från alla kanter af salongen skallade lifliga applåder. Huru hade jag kunnat veta, att platsens nuwamer var 69? Ingenting är euklare. Jag visste förut, att på alla teatrar, der parketten är itudelad af en barrier, de udda numren befinna sig till höger och de jemna till venster. Då nu hvarje bänk innehöll tio platser, måste t. ex. hvarje bänk på högra sidan börja med numro 1, 21, 41, 61 och så vidare. Med denna vägledning var det mig ej svärt att finna n:o 69, på fjerde bänkens femte nummer. Jag förlängde samtalet dels för att vinna tid för min beräkning, dels för att gifva mera effekt åt mitt experiment. : Jag har förut sagt, att detta experiment var resultatet af en materiel, men obeskriflig förbindelse mellan mig och min son, hvarmedelst hvarje tänkbart föremål kunde betecknas; likväl insåg jag väl, att jag mwnder utöfningen