Dagens Nyheter – 13 november 1865, sida 1

Och Castelli gjorde en mingd ironiska bugningar för sm afskedade besökare, som skyndade att återtaga sim plats. — Nu är det vår tur, min herre! säger task-spelaren, vändande sig till den som var qvar, en fet, plussig figur, med rödblommig hy, och som syntes enkom skapad för en menniskoätare-gastronoms måltid. — Naåvil, min tjocke vän, ni samtycker säå-ledes att bli lefvande uppäten? — Ja, min herre, jag samtycker dertilk så: mycket heldre som jag kommit hit för detta: ändamäl. : — Såå, det passar sig ju förträffögt (och: Castelli smackade med läpparne, liksom en läcker gom vid åsynen af en mustig rätt), och:senm jag har god aptit skola vi oförtöfvadt. gripa verket an. Man frambar i detsamma ett, ofintdigt saltkar. Den tjocke antog en häpen uppsyn, liksom frågande hvartill detta besynnerliga husgeråd skulle brukas. i — Bry er ieke om det, sade Castelli. Jag spisar vanligtvis med mycket kryddor, tillåt mig derföre att salta och peppra på er, som jag brukar göra. Och han började öfverströ den olycklige med ett hvitt pulver, som fästade sig vid hans ansigte, händer, kläder, och inom kort gaf honom det befängdaste utseende. Den tjocke, som i början af denna lilla scen försökt täfla i munterhet med taskspelaren, skrattade nu icke alls vidare, och tycktes lifligt önska slut på skämtet. — Se så, nu då, sade Castelli, rullande sina ögon på ett förfärande sätt, fall på knä, sträck upp båda händerna öfver hufvudet och håll dem