Dagens Nyheter – 13 november 1865, sida 1

företaga det, som kom äfven de lugnaste åskådare att darra af otålighet. Mine herrar, sade han, vändande sig till publiken, vi skola nu öfvergå sista afdelningen af min representation. Jag har lofvat att till souper uppäta cen lefvande menniska; jag skall också hälla mitt löfte. Må den modige äskaädare, som samtycker att tjena mig till föda (Castelli uttalade dessa ord med uttrycket af en veritabel menniskoätare) göra sig den mödan att komma upp på seenen. Två offer erbjödo sig genast. Af en slump voro dessa båda personer hvarandras fullkomliga motsatser. — Castelli uppfattade genast situationen och ställde dem bredvid hvarandra, med ansigtet mot åskådarne, mätte den enc, en torr och mager person med gul hv och häftigt utseende, med en blick från hufvud till fot. Min herre, sade han med låtsad artighet, jag har ej för afsigt att förödmjuka er; men jag nödgas säga er, att i fråga om föda är jag af fullkomligt lika åsigt som presten. Förstår ni? Den magre mannen syntes ett ögonblick söka lösningen af detta problem, och slutade med att rifva sig bakom örat, en uttrycksfull geste, som hos alla civiliserade eller barbarisk ka folkslag betyder: jag förstår icke. — Jag skall förklara mig, återtog Castelli. Ni vet att presten icke tycker om ben; man säger så åtminstone på skämt, och, som jag nyss sagt, delar jag hans motvilja i denna punkt; ni kan alltså draga er tillbaka, jag qvarhåller er icke.