Dagens Nyheter – 13 november 1865, sida 1

Vi hafva med oaflätlig uppmärksamhet följt fullmaktsväsendet på riddarhuset vid innevarande riksdag och anse för vär skyldighet att, utan nägon konsideration, blotta dess uselhet. Det är 5 erefvar, 18 friherrar och 110 simpla adelsmän, tillsammans 436 adeliga hufvudmän, som hittills, genom utfärdade fullmakter, skapat lika många riksdagsmän. Desse hufvudmän hafva således, utan att eya nägot annat berättiyande, att föra svenska folkets talan, än att deras fäder skola varit adelsmän, tillsatt Hera ledamöter i riksförsamlingen, än, hvar för siy, alla prester, alla städer och atla härader i riket; ty vid innevarande riksdag består presteständet af 48, borgareståndet af 69 och bondeståndet af 110 ledamöter. Redan detta innefattar en orimlighet af den vidunderligaste beskaffenhet. An värre blifver det, om vi närmare sysselsätta oss med de personer, som utfärdat och mottagit fullmakterna. Vi finna då: att kammarherren grefve M. Stenbock, ehuru sjelf en frisinnad, oberoende man och vän af det hvilande representationsförslaget, likväl gifvit fullmakt ät grefve A. Posse, som är en häftig fiende till samma förslag och visserligen icke en oberoende man, emedan han har ett okufligt begär att efter herr von Troil blifva landshöfding i Malmöhus län och fördenskull lagat så, att han fatt ordförandeplatsen i statsutskottet, från hvilken plats baron Akerhjelm, ehuru, likasom grefve Posse, utan vidare förtjenster om det allmiänna, än att han verksamt understödt och befordrat regeringens anslagsfordringar, likväl afvått till ett landshöfdingedöme: att öfverstelöjtnanten och chefen för Jemtlands fältjägarekår, friherre C. H. Mörner svårligen missbrukat sin ärfda riksdagsmannarätt derigenom, att han öfverlåtit densamma åt presidenten, grefve 0. G. D. Mörner, hvilken är en af de mest sega och fientliga motståndare till icke blott representationsreformen utan snart sagdt hvarje annat framåtskridande, än 1 hög-aristokratisk-byråkratisk riktning, och nu fatt tillfälle ådagalägga detta såsom ordförande 1 konstitutionsutskottet; att arrendatorn friherre CC FK: G. Budensköld likaledes svårligen missbrukat sin ärfda riksdagsmannarätt, då han sålt densamma till ofvannämnde landshöfding Alkerhjebn, hvilken är en trängbröstad — arristokrat och säkerligen skall gifva det hvilande förslaget en svart kula; att öfverstekammarjunkaren, och, hvad mera är, den ständige sekreteraren 1 svenska akademien, friherre DB. ov. Beskow, ehuru sjelf utmärkt för snille och smak, äfvensom för humanitet, likväl, och fastän han ej har att bevara sitt friherreskap ät någon ättling, i sitt ställe satt f. d. hofmarskalken grefvö G. von Rosen, hvilken aldrig varit utmärkt för nägot annat, än cn, äfven till det yttre, stel och styf aristokratism, men har en mängd söner och slägtingar — det finnes öfver eit tjog grefvar von Rosen — åt hvilka adelns orättvisa företrädesrättigheter skola bevaras, genom att förkasta det hyvilande förApa slacet: