Hvarjehanda nyheter. Anekdot om Runeberg. (Cr Linnea.) Som lärare vid Borgå gymnasium, Säger författaren i Linnea, var han älskad aft sina lärjungar — älskad så, som få varit det. Orsaken dertill låg i hela hans person, i hela hans sätt att tänka, känna och se. Jag har hört ett drag, som förklarar allt. En Runebergs vän bar berättat mig det. Skolkollegiet i Borgå hade af någon orsak sett sig föranlåtet att göra någon inskränkning i ungdomens frihet. Man är ej så lugn vid sjutton, aderton års ålder, och ynglingarne ansågo sig på det ömmaste sårade. Det förargligaste af allt var att Runeberg hade varit med om beslutet. Han, deras vän, deras afgud, hade svikit dem, hade ej försvarat dem! De öfriga lärarne kunde man förlåta, men Runeberg — han, som hvarje dag såg huru mycket de höllo a honom — nej! Han skulle förnimma deras ,rättmätiga harm, det skuile göra honom ondt — icke sannt? Beslut och handling äro ett vid den åldern, och — vid nästa lektion stimmade man för Runeberg — något, som aldrig händt förr; men han skulle se, hvilka han stungit hade. Runebergs vänliga ansigte mulnade; men de, som hoppats att han skulle bli ond, hade bedragit sig. De läste i hans älskliga ögon ingenting annat än liksom han velat säga: Stackars gossar, nu bären J er illa åt. Redan detta hade nedstämt ungdomsmodet, och gossarne voro nästa dag alldeles tysta. Man talar så mycket om menniskans medfödda ondska, men hvarje lärare, som vänligt och rättvist behandlar sina lärjungar, vet att dessa ynglingar hafva en djup och varm känsla om rätt och orätt, fastän de ofta misstaga sig, och då begå handlingar, som de sedan bittert ångra. Så var här fallet. De öfvermodige pojkarne hade, t ett onda ord, sjunkit Fråga var nu blott huru utan att Runeberg ännu s: tillsammans och ångrat sig det skulle bli bra igen. Nästa lektion började Runeberg med att redogöra för det klandrade beslutets nödvändighet och slutade med, att det gjort honom ondt att hans gossar skulle ha stimmat, men ej ett ord om straff — intet, alldeles intet. De stackars gossarne hade således hela felet ensamt på sin sida. Nu började lektionen. En gosse ur högen skulle explicera: men det gick uselt — han grät, så att han äj såg bokstäfverna. En annan framkallades, men med samma utgång. Då slog Runeberg upp de goda, trohjertade ögonen och betraktade sin vedersakare, som snyftade och ej vågade se upp till honom. Nå nå, gossar! sade han. Sörjen ej så hårdt för det. Jag har också varit sjutton, aderton år och var då ej stort klokare än ni. Nu glömma vi at den der saken. Och sedan, sade min sagesman, har man aldrig stimmat för Runceberg. En fransk berättelse från Krim. Pa hr Louis Noir berättar följande historia om en olycklig resande engelsman, som vid Balaklava blef kär ien skottsk marketenterska: Han var kär ända till galenskap och öfverhopade henne med enträgna förklaringar och böner, så att hon till sist måste förbjuda bonom att närma sig henne. Efter flera fåfänga försök att beveka den stränga skönheten beslöt turisten utt taga lifvet af sig, men på cn krigsskådeplats måste också ett sjelfmord ske på storartadt sätt och engelsmännen begagnade sig äfven af ett excentriskt medel. Sedan han testamenterat sin förmögenhet till den hårda marketenterskan lät han gräfva en grop och lade deri 20 skålpund krut. Öfver gropen satte han en stol och på stolen satte han sig sjelf med en brinnande cigarr i munnen. Sedan han i lugn rökt upp sin fina havana kastade han den brinnande qvarlefvan af civarren ned bland krutet. Explosionen följde ögonblickligen och ett par minuter sednare föll turisten ned i hamnbassinen, till stor förvåning för de engelske sjömännen. Ett allmänt rop af: En man från himlen! hördes från fartygen och man skyndade genast att fiska upp honom. Somliga trodde att han kom direkte från solen, andra trodde att det var någon slags meteor, men han sjelf, som otroligt nog var vid lif och oskadad, upplyste att han helt enkelt kom några hundra alnar inifrån landet. Då marketenterskan sedermera fick höra detta utomordentliga bevis på tillgifvenhet veknade hennes hjerta och hon gaf fuftfararen lats dervid. Det må icke förundra läsaren att luftfärden icke blef farligare i sina följder, ty vi hafva förut haft ett bevis på en sådan färds oskadlivhet. Kapten Peruier kastades nemligen af en explosion jemte hela sitt batteri upp i luften, och några minuter sednare fann man honom sittande omkring 500 alnar från stället, fullkomligt oskadad. i