(Insändt från landsorten.) En sak att tänka på. Bestående oordning upprätthålles genom okunnighet och blind lydnad, Allmänt torde inses nödvändigheten af sträng disciplin, när det är fråga om att agera emot fosterlandets fiender. Deremot uppvisar historien åtskilliga. af efterverlden gillade, exempel på bristande disciplin hos trupper eller individer, när de blifvit beordrade att göra bödelstjenst, d. v.s. döda eller lemlästa egna medborgare. När något sådant blifvit honom befaldt, har soldaten mången gång ansett det bäst öfverensstämmande med heder och pligt och tydligast vittna om hans mod — denna en krigsmans förnämsta dygd — att icke lyda sitt befäl. Äfven de som mest fanatiskt ifra för upprätthållandet af militärisk disciplin, torde medgifva, att det finnes vissa undantagsfall, då soldaten icke bör efterkomma en förmans order. Man kan tänka sig, att en officer eller underofficer, likasom andra mer eller mindre högt uppsatte samhällsmedlemmar, af någon orsak förlorar förståndet. Låtom oss antaga att en sådan, i sitt ursinniga tillstånd, befaller sina underlydande att skjuta på en prins — låt vara en som kommer på besök hit ifrån främmande land. Vi tro, att hvar och en, i likhet med oss, skulle med nej besvara den frågan, huruvida gemenskapen bör hörsamma en dylik befallning. Det måste sålunda höra till en soldats pligt att tänka sig för, huruvida en gifven order att utgjuta menniskoblod (och naturligtvis framförallt medborgares) är förestafvad af vanvett eller icke. Och torde det slags vanvett böra tagas med i beräkning, som, i stället för sprutslangar, vill begagna mordvapen att skingra folkhopar, hvilkas naturliga (om än ej prisvärda) vrede man nyss förut framkallat, genom en icke tidsenlig och följaktligen mindre rättvis åtgärd. Folkets väntan är spänd, sinnena äro mera än vanligt i jäsning. Den omständigheten att regeringen ämnar inkalla trupper till hufvudstaden, har icke varit särdeles egnad att minska gäsningen, att afkyla sinnena. Regeringen vill — förmodligen utan misstroende till gardesregementerna — vara väl beredd på ett upplopp. Vi antaga att den, ifall representationsreformen går igenom, befarar att upploppet organiseras af några f. d. statsråder, som dittills förmått moderera sitt nit för allmänt väl, med tillhjelp af det föråldrade statsskickets, den pjäskiga formalismens, den kärlekslösa intoleransens vänner, modiga, ehuru dignande under sina, i striden mot egna medborgare, väntade lagrars tyngd, eller ock under fåraklädernas och den opraktiska lärdomens lika tyngande börda. Men huru vill regeringen använda krigsmakten emot f. d. statsråder? Är disciplinen (naturligtvis önskligt) verkligen så stor, att en soldat (af vördnad för krachaner och ordenskors) icke, trots alla order, skulle hindras att med en sprutslang eller en gevärskolt jaga på flykten ett f. d. statsråd? Skulle representationsförslaget deremot ej gå igenom, och några folkskockningar i följd deraf: ega rum, och derefter af soldaterna fordras att skjuta ned några tusen af deras egna vänner och slägtingar, personer af deras egen klass eller simpla medborgare i staten — då kan man vara förvissad, att en soldat ej vägrar att lyda sitt befäl. — — —