och slutligen en arlequin, liknande den Torrini egde. Efter första afdelningen sänktes ridån för förberedelserna till hvad programmet kallade en rest uti ett palats i Nankin. Nu var scenen helt och hållet förändrad; de förra temligen tarfliga bordtäckena voro ersatta med tyger, strålande af förgyllningar och dyrbara stenar (på längt håll nemligen). De förut talrika ljusen voro nu mängdubblade, och gåfvo teatern utseende af en brinnande ugn, en värdig bostad åt en supponerad underjordisk ande. Undergöraren framträdde, iklädd en präktig kostym, som publiken i sin beundran uppskattade till ett pris, som kunnat tömma Golkondas grulvor. Festen i Nankin började med de kinesiska ringarne. Philippe tog helt löst mellan fingrarne jernringar, ungefär 10 tum i genomskärning, och lät dem, utan att publiken kunde förklara på hvad sätt, haka sig fast uti hvarandra, eller formerade deraf kedjor och oupplösliga bundtar. Och då man ansåg för honom omöjligt att reda ut sitt eget arbete, behöfde han blott blåsa på dem, då ringarne skiljde sig åt och fölle till hans fötter. Hvad som dernäst följde, och som jag icke sett någon annan än Philippe göra, var icke mindre intressant. Macalister, den skottske snickaren, som tjenstgjorde på secnen under form af negern Domingo, framsatte på ett bord två sockertoppar, ännu omgifna af detta ohyggliga papper, som