Dagens Nyheter – 9 november 1865, sida 2

Det gamla och det nya kejsardömet i Mexiko. Numnet Ituarbide häller ännu eu gång kejserliga makten uppe i Mexiko, efter hvad det vill sanas. Kitto telegram meddelade oss 1 går att kejsar Maximilian adopterat August Iturbide till in efterträdare. Detta 2er oss anledning att upplifva minnet af ett bland de sällsammaste kapivlen i Mexikos historia. Huru många personer med god allmän bildning finnas icke i Sveroe — huru många uppätsträfvande ynglinsar med fallenhet för studier och som genomgått svåra xaminaa — hvilka antingen alldeles glömt bort eller också aldrig vetat att Mexiko varit at kejsardöme långt innan Louis Napoleon blandade sig i dess angelägenheter; att det för uägot mera än fyrtio är sedan fanus en kejsare på Montezumas tron, hvilkens plötsliga och oförmodade upphöjelse var lika märkvärdig som hans hastiga fall och tragiska slut. Kejsar Iturbides bana hade visserligen i och för sig sjelf icke något inflytande på Mexikos politiska öden. Men den har nu erhållit en viss betydelse derigenom att kejsar Maximilian upphöjt sin olyckige företrädares sousöner till kejserlig rang och gifvit. dem arfsrätt till sin krona. Ehuru kejsaren varit gift öfver 8 är, har han sjelf inga barn. Familjen Murat har nu föga politiskt -in flytande i Europa. Men om konung Victor Emanuel skulle adoptera prins Murats söner till sina egna och sjelf sakna arfvingar att lenma sin krona åt, vi undra om ieke då ättlingarue af Napoleons beau sabreur (Murat) skulle väeka allmänhetens uppmärksamhet och intresse. Kejsar Iturbides karrier var märkvärdigare än Murats, och dess slut var mycket mera tragiskt. Då Bourbonerne blefvo drifoa från Spanien af Napoleon Bonaparte, uppstod hos mexikanarne tanken på att göra sig oberoende. När Bourbonerna återkommoe, öfvergåfvo de icke derföre sina förhoppningar, churu de visst icke hade något emot att få en bourbonsk kung. De brydde sig icke om att de regerades illa, blott de hade en egen regent. De gjorde allchanda försök att bli fri det spanska öfverväldet. Men de vände sig på samma gång äfven med all kraft emot sitt lands aristokrati och väpnade derigenom både spaniorer och kreoler emot sig. Iturbide, en kreolsk officer, utmärkte sig serdeles i den spanska vicekonungens tjenst, och det lika mycket genom sin skicklighet oc tapperhet som genom sin grymhet. Han säges ha firat en seger öfver rebellerna genom att skjuta ned 300 fångar. Men mexikanarnes begär efter nationelt oberoende kunde icke tillintetgöras genom grymhet. Det tilltog i stället för att qväfvas af motståndet. — Iturbide var en af de första bland folkets fiender, som upptäckte hela styrkan af dess frihetsbegär. Han hade stridt mot detsamma alltför