Dagens Nyheter – 9 november 1865, sida 2

frisinnade läsares På begäran och till v uppbyggelse, meddela vi följande uppsats: Varningsord. Hvarthön rusen J, blinde reformifrare? Niljen J väcka det gamla Göta lejon, som ännu sofver? kller tron J att Sveriges folk verkligen önskar er omstörtning af våra fosteriändska ståndsinstituticner? Då kännen J det bra litet. Sanningen att säxa, har folket här i landet ingen politisk opinion, ty dertill är massan för mycket okunnig. Men, så länge detta tillstånd varar, hvad är väl förnuftigare och tidsenl ivare än att i lagstiftningen deltaga dig som i anseende till börd och bildning äro de hög ste och bäste? Uppväga icke adeln och det högre presterskapet allt hvad för öfrigt i landet finnes utmärkt, rikt och intelligent? Men låtom oss öppet uttala hvad som ligger under allt detta reformifrande. Det är den gamla svenska — afunden, som alltid gjort vår olycka. Man missunnar vissa samhällsklasser företrädem som dock genom gudomlig och naturlig Jag blitvit dem tillerkända och genom mensklig häfd stadfästade. Man anser det orättvist, att ensamt födseln skall förläna lagstiftande rätt, utan att besinna, att man besår en dödssynd. då man missunnar sin nästa hvad honom såsom en Försynens lott lucligen tillkommer. Hvad fiendskapen mot det högre prosterskapet angår, så härleder den sig li kaledes från tidehvarfvets ondska, den allt mer kring sig gripande otron, sem så oerna vill se de högste väktarena drifne från ZAons murar. En vistig sak glömmer man derjemte; det är, att en högre med Wborgarekänsla, en verklig patriotism i sjelfva verket endast kan finnas hos medlemmar åf den samhällsklass. som af nationen blifvit hedrad med ärftliga företräden. En riddersoch adelsman måste ultid känna sig lifiigare uppfordrad att verka för det allmänna bästa, än en orrälst person hvilken icke behöfver anse sis stå i så stor skuld till samhället. Och det t ärjust i de nna punkt som den svenska afunden visar sin fulaste sida. så vida som man vill frånkänna den adliga patriotismen dess högre värde. Tacom oss således tillvara för dessa vårt folks och vårt tidehvarfs onda böjelser, ödmjukom 0ss under det bestående och, innan vi bäre hand på vår af tiden helzade ståndsförfattning, låtom Oss besinna en gammal mans ord: Det är en ära för ett folk att ega föråldrade institutioner, ty äfven om anden derur har flytt, så bevisar deras qvarstående dock de efterlefvandes pietet.