Dagens Nyheter – 4 november 1865, sida 1

temligen lyckadt skämt, passande till omständigheterna. Publiken skrattade så godt och så högt; att jag knappt hörde hvad jag sjelf sade. Jag hade i detta ögonblick ingen aning om verkliga orsaken till denna munterhet. Ack! jag skulle snart få veta den. Ett starkt os kom mig att kasta ögonen på ljuset; det var släckt. Jag betraktade hastigt hatten; dess botten var uppbränd och nedfläckad. Förmodligen hade jag icke rätt bedömt ljusets höjd, utan börjat med att sveda den olycklige hatten; och utan att ana hvad som hände mig, hade jag under fortfarande svängning sänkt den något mera samt fläckat ned den med smält vax. Helt försagd vid denna anblick, hejdade jag mig, utan att veta huru jag skulle draga mig ur denna klämma. Lyckligtvis passade mitt missöde, huru verkliyt det än var, för en väl spelad komedi; man tviflade ej på att denna händelse hörde till saken och genast skulle bli reparerad. Detta förtroende till min skicklighet var en ytterligare pina, ty, stackars magiker, min öfvernaturliga makt strandade inför det enkla återställandet af en hatt. Jag egde blott ett medel, nemligen att vinna tid och låta slumpen leda mig. Jag fortsatte derföre oförskräckt, med en i min belägenhet temligen otvungen uppsyn, visade för den häpna publikens blickar en omelett, nyss bakad, och hvilken jag dertill egde mod att krydda med några muntra ord. Emellertid måste jag återlemna hatten och i brist på bättre öppet tillstå min oskicklighet. Redan hade jag beslutat mig för demna förödmjukande bekännelse, och jag sökte utföra den