Dagens Nyheter – 3 november 1865, sida 2

—— RER mig. Jag var under tre månader liksom vanvettig, sprang omkring på landet och tog ej mera föda än som nödvändigt behöfdes för att ej svälta ihjäl. Jag gick hemifrån i daggryningen och återvände ej förrän midnatt. Det skulle varit mig omöjligt att säga hvad jag gjort under dessa långa utflykter; förmodligen gick jag framåt, utan annat ändamål än att byta om plats. En dylik tillvaro kunde ej räcka länge; fattigdomen och dess bedröfliga följe nalkades oemotståndligt. Min hustrus sjukdom, rättegångskostnaderna, min fångenskap och vårt uppehälle under dessa tre månader utan arbete, hade medtagit, ej allenast mina pekuniära resurser, utan äfven värdet för hela min konstattiralj. Antonio redogjorde för vår ställning och bad mig rädda oss derutur genom vatt äter börja mina representationer. Denne broder, denne förträfflige vän kunde jag ej lemna i en så kritisk belägenhet; jag gaf derföre vika för hans bön, med vilkor att jag skulle utbyta mitt eget namn mot namnet Torrini, och att jag aldrig mera skulle spela på någon teater. Antonio åtog sig att ordna allt efter min åstundan; genom att sälja de dyrbarheter jag erhållit till presenter under olika tider, och dem han utan min vetskap räddat undan klorna på lagens handtlangare , betalade han mina skulder. (Forts.)