Dagens Nyheter – 3 november 1865, sida 2

blef begånget? Jag kan det ej; ej ens en gissning vägleder mig; jag kan ej anklaga någon annan än ödet. Men säkert är att en blykula fanns bland de andra i skrinet, och att denna blef lagd i pistolen. Inser ni nu det förfärliga i denna handling? Ser ni denne far, med småleendet på läpparne, gifva tecken till det skott, som skall döda hans son! . . .-Det är gräsligt, eller huru? Skottet brinner af, och den grymt skicklige spektatören har sigtat så väl, att barnet, träffadt midt i pannan, ögonblickligt faller med ansigtet mot golfvet, rullar omkring, vrider sig konvulsiv iskt i en kort dödskamp, och utandas sin sista suck . .. Ett ögonblick stöd jag orörlig, och smålog åt åskådarne, emedan jag ej kunde tro på en så stor olycka; inom ett ögonblick korsade tusende tankar i min själ. Är det en illusion, en öfverraskning, som jag haft i sinnet, och ej mera minnes till? är det ej blott en sinnesrörelse hos barnet, en följd af det illamående han nyss erfarit? Förstenad af tvifvel och förskräckelse, tvekar jag att byta om plats; men blodet som ymnigt framqväller ur såret, återkallar mig våäldsamt till den förfärliga verkligheten. Jag begriper omsider sanna förhållandet, och kastar mig vansinnig af smärta, öfver min sons liflösa kropp. Hvad som sedan hände, vet jag icke; men då jag återfick bruket af mina sinnen, befann jag mig i ett fängelse, midt emot två män, af hvilka den ene var en läkare och den andre en instruktionsdomare. Denne embetsman kände medlidande med min olycka och hade