jag mig nu för alltid hafva hos mig fästat publiken, lyckan och ryktet. Ah! denna illusion blef mig grymt beröfvad. Wilhelm Tells son, hvaraf jag gjort en särskild liten akt, afslutade vanligen mina aftnar. Vi beredde oss att spela den för trettonde gången, och jag hade låtit fälla ned ridån, för att ändra scenen till torget 1 Altorf, då min son, som nyss påtagit sig den traditionella schweitziska kostymen hastigt kom fram till mig och klagade öfver häftigt illamående, bedjande mig påskynda spektaklets slut. Jag hade redan fattat klockan för att gifva machinisten signal att hissa upp ridån, då mitt barn föll omkull utan sansning. Utan att bekymra mig om mellanaktens lingd och publikens otålighet, egnade vi min stackars Giovanni vära omsorger, och förde ho-nom till ett fönster. Friska luften återställde honom temligen hastigt; likväl bibehöllo hans; anletsdrag en dödlig blekhet, som icke tillät honom framträda på scenen. Jag kände mig sjelf intagen af en obeskriflig ängslan, som dref mig att afbryta representationen, och beslöt uv.derrätta publiken derom; för detta ändamål ät jag ridån gå upp. Med af oro förvridna drag framgiek jag till rampen; Giovanni stod bredvid mig, ännu blekare, och knappt förmående att håll.a sig upprätt. Jag omtalade i korthet dem til ifällighet som gjorde det omöjligt att utföra det utlofvade experimentet, och föreslog att åt erlemna entrebeloppet åt dem som gjorde ansprå :k derpå. Men vid dessa ord, som kunde föror saka den största oreda och framför allt betyd igt missbruk, gjorde gossen våld på sig, och tillkänna