En författare har med rätta yttrat: den konstnär, som ej stiger uppåt, han sjunker nedåt, och detta yttrande egde fullkomlig tillämpning på min ställning: under det rundtomkring mig civilisationen gick framåt, hade jag blifvit qvarstående på samma punkt, och gick följaktligen utföre. Då jag hunnit inse denna sanning, gjorde jag en fullständig reform i sammansättningen af mina experimenter. Kortkonsterna, hvilka intogo ett stort rum på mitt program, egde ej längre nyhetens behag, sedan de obetydligaste taskspelare kände till och utförde dem. Jag strök ut ett betydligt antal derutaf och ersatte dem med andra öfningar. Publiken tycker om och söker gerna skakande skådespel: jag upptinkte derföre ett, som borde motsvara alla fordringar i detta afseende och återföra den till mig. Men hvarför tillstadde mig Gud att lyckas? För ungefär två år sedan var jag i Strassburg; jag spelade på teatern, och hvar och en ville se det upprörande experiment, som jag gifvit namnet Wilhelm Tells son. Giovanni (så hette min son) spelade Walter, den schweitziske hjeltens son. I stället att ligga äpplet på hufvudet, satte han det mellan sina tänder. På gifven signal sköt en åskådare, beväpnad med en pistol, på Giovanni, och kulan tog plats i fruktens medelpunkt. Tack vare den framgång denna konst förskaffade mig, fylldes åter min kassa, som sedan någon tid varit tom. Detta ingaf mig stort förtroende för framtiden, och långt ifrån att hämta lärdom af motgången återtog jag mina fordna slösaktiga vanor, ty så säkert trodde