nämnde. Hurusomhelst och då jag denna gång icke hade något skäl att begynna en ny strid, vände jag till höger och styrde min kosa till Wien. För öfrigt behöfde jag ej ångra mig; ty det mottagande jag rönte, tröstade mig för den omväg Oliviers rykte nödgat mig att göra. Det är omöjligt att redogöra för alla de resor jag gjort under sexton år; jag inskränker mig att säga, det jag besökt hela Europa, företrädesvis dröjande i hufvudstäderna. Länge hade jag en lycka, som tycktes mig aldrig kunna taga slut, men liksom Pinetti skulle äfven jag erfara lyckans obeständighet. En vacker dag fann jag att min stjerna började blekna; jag såg ej mera samma tillopp af publik på mina föreställningar; jag hörde ej mera dessa bravorop, som helsat mig vid inträdet på scenen och som fortfarit under aftonens lopp; åskådarne syntes tillbakadragna för att ej säga likgiltiga. Hvarpå berodde väl detta? Hvaruti låg orsaken till detta öfvergifvande, denna nyck? Mina experimenter voro desamma som fordom, det var den italienska repertoir, hvaröfver jag var så stolt, och för hvilken jag gjort så stora uppoffringar. Jag hade icke vidtagit någon förändring deruti; hvad jag nu erbjöd publiken var detsamma hvarmed jag förut tillvunnit mig så mycket bifall. Jag kände att jag ej heller förlorat något af den rörlighet, den hänförelse och skicklighet jag förut egt. Men det var just derföre att jag alltid var densamme, som publiken blifvit förändrad i mina ögon.