jan. Men denne var försvunnen. Förgäfves frågade jag Antonio. I stället för svar, liter han blott höra ett torrt sarkastiskt skratt, liksom han varit besatt af någon bland de andar jag nyss åkallat. — Store furste, sade jag då till sultanen, värdigas tro att jag, längt ifrån att vara delaktig i detta djerfva tilltag nödgas tillstå, att jag är föremål för en kabbalistisk komplott, som jag aildeles icke förutsett. Men ers höghet kan vara fullkomligt lugn: vi besitta tvängmedel att åtarföra våra underordnade till lydnad. Dessa medel äro lika mäktiga som förfärliga, och jag vill gifva ett exempel derpå, På min tillsägelse framburo två slafvar, den ena en ling och trång låda, den andra en sågbock. Antonio syntes vara ett rof för en utomordentlig förskräckelse. Jag befallde helt kallt slafvarne att gripa honom, stänga in honom i lådan, hvars lock genast blef tillslutet, och lägga den tvärs öfver sägbocken. Derpa beväpnade jag mig med en yxa, och beredde mig, med foten stödd på lådan, att hugga den itu, då genomträngande rop hördes bakom det ofvannämnda förgyllda gallret; det var sultanens gemäler som protesterade mot mitt barbari. Jag hejdade mig ett ögonblick, för att gifva dem tid att lugna sig; men så snart jag ville återtaga mitt arbete, tvungo mig nya protester, bland hvilka jag äfven hörde hotelser, att ännu en gång uppskjuta mitt förehafvande. Oviss om jag skulle våga ställa mitt tal till det förgyllda gallret, tillgrep jag en utväg att indirekt lugna dessa damers medlidsamma förskräckelse : — Mina herrar, sade jag till mitt tahika