nen tackade mig på sitt språk, som jag icke förstod ; men jag trodde mig i hans ansigte läsa uttrycket af en djup tillfredsställelse. Följande morgon kom en af palatsets officerare att komplimentera mig på sin höge herres vägnar swumt erbjuda mig som present samma kedja, som jag aftonen förut så skickligt borttrollat. De båda pagerna, såsom jag kallade denna konst, var en af de bästa jag någonsin utfört, och likväl bör jag tillstå att det är en af de aldra enklaste. Antonio gömmer kedjan under det jag sysselsätter publiken med mina besvärjelser. Då han är instängd i lådan, och medan man håller på att tillsluta denna, försvinner han derifrån genom en öppning, som står i förbindelse med en trappa i teaterns golf; lådan är redan tom, då man lägger den på sågbocken, och jag har endast plankor att hugga uti. Slutligen med sillhjelp af käglan och klädet som betäcker den, uppstiga Antonio och hans syster, klädda i lika drägt, från teaterns nedre regioner och taga plats på de bådå picdestalerna. Konstmakarens säkerhet och förmåga att framställa saken göra det öfriga. Denna konst gjorde mycket uppseende i staden. Berättelsen derom gick från mun till mun och antog snart proportionerna af ett underverk samt bidrog betydligt till framgången af de representationer jag sedermera gaf. (Forts.)