gårdsbrunn och på la Croix maskerader; men dessa sjukdomsfall hafva lyckligtvis varit aflindrig och snart öfvergående art. Så stodo förhållandena tills i förrgår afton, då Theobalda Springer, som med extratäg anändt från Briössel, uppträdde i Berns salong, dansande Cancan w la Finette tillsammans med Amalie Laurence. Redan innan klockan 7 var salongen öfverfylld af en nyfiken publik, och på herrarnes spelande ögon och lifliga gester säg man att febern var i antågande. Första och andra afdelningarne, med deras omvexlande innehill af dans och musik, samt entreakternas toddar och punschglas, gjorde också sitt till för att göra publiken mottaglig för febern, och när rätta ögonblicket ändtligen kom, grepos de flesta af de 300 närvarande personerna liksom af en svindel. Theobaldas entree gjorde samma verkan som en brinnande lunta i en krutkammare. Klädd som debardeur hoppade hon ia på scenen tillsammans med Amalie Laurence och nu börjades en pas de deux, der de respektive dansösernas ben flögo som lärkvingar, under det att deras armar snurrade kring som qvarnvinvar. Dansen var snart slut, men då började febern i stället att bryta ut bland publiken, som till en del stående på stolar och hord äsett den förledande och farliga dansen. För en sansad betraktare föreföllo febersymptomerna både sorgliga, ömkliga och löjliga. De mest angripna upphäfde höga rop, andra nöjde sig med det välkända svenska Hurra-a-a-a-a! och de, som icke skreko gjorde oväseudet fullständigt genom stampningar, klingande med buteljer och annat oljud. De hyssningar, som kommo från den goda smakens anhängare, nedtystades at det döfvande larmet, som steg till sin höjd då de båda dansöserna vid sin andra imropning med ett famntag och en kyss gälvo publiken en fin vink om cancanfeberns karakter i ett ännu högre stadium. Också en present. Staden Sölvesborg har i dagarne af en rik ena destädes färt till skänks cn gammal likvagn, under önskan att den måtte begagnas si mycket möjhet var. NM ee Je . i a Tö 9 a Q; NH Kn märkvärdig fangst. Sistl. söndag kl. 9 fom. varseblefyo tvenne fiskare, Carl Hansson och Olof Larsson i Backa, Frölunda socken, en hvallisk, som fastnat mot ett orund, utanför näset vid Frölunda strand. kfter någon tveksamhet togo de mod till sig och nalkades det väldiga djuret i en båt, hvarefter den ene, med en stor tälgknif bunden vid spetsen al en stake, stack hvalfisken djupt in i ena ögat, då genast cen häftig blodström framforsade. Djurets ansträngningar att komma från grund drefvo det blott allt längre upp mot land. Aufallen fortsattes sedermera hela dagen med yxor mot olika delar af djuret. På mindagen förnyades anfallen med en lie, hvarmed hvalfisken stacks dels i nacken och ögat, dels i buken af den på hans rygg uppklifne fiskaren. Ofantliga blodströmmar färgade vattnet, men djuret var dock ej fullständigt dödadt, förrän i måndags kl. 3. Den dödade hvalfisken, som häller 27 alnar i längd, ligger nu bunden vid landet, straxt utanför Knarrviken och har varit åskadad at en mängd menniskor från den kringliggande landsbygden, hvilka — tillströmmat för att betrakta det i dessa trakter okända fenomenet. . trruldbröltop. I. d. sergcanten vid kongl. Westgöta regemente Johan Andersson och hans hustru Brita Maria Andersson, född Fogelström, firade den 15:de dennes, omgifna af fyra barn och sju barnbarn, sitt guldbröllop i Westercötland. Sergeant Andersson, en ar de få nu lefvande, som varit med, då det gått hett till (han bevistade fälttågen i Tyskland och Norge) och som ännu utöfver sina sjuttio år bibehåller det glada och friska humör, som anstår en cammal krigare, fattade vid tillfället sin klarinett och blåste takten till en polska, i hvilken hans till åren gamla, men till lynnet ungdomstfriska gumma deltog. och såsom den äldrige sergeanten naivt uttryckte sig, på femtionde årsdagen efter deras förening, dansade efter hans pipa. . Gubben tog derpå, öfverlemnande cpipan, åt sin äldre son, sig sjelf en sväng. Kreaturs-berättelse frin OC. K. Hansen, Köpenhamn den 28 oktober. Tillae ERT PUPAIEA ERA